Gruvsatsningen kan stjälpa mer än hjälpa

Publicerad i SvD 2012-12-11

Den svenska gruvnäringen växer snabbt, glesbygden befolkas och arbetstillfällen skapas. Lika snabbt växer även en utbredd frustration över de många risker som gruvboomen medför. Proteströrelser som enas under en budkavle som symbol har formats som en alltmer högljudd reaktion. Regeringen bör tydligare ta sitt ansvar och öka kraven på miljömässigt och socialt hållbar utveckling i gruvprojekten, skriver debattörerna Martin Hallberg och Niclas Ihrén.

Slagghögar vid LKAB:s gruva i Kirunavaara.

Slagghögar vid LKAB:s gruva i Kirunavaara.

Foto: Henrik Montgomery/Scanpix

 

Sverige satsar på gruvor. Fredrik Reinfeldt menar att ”gruvor är för Sverige vad oljan är för Norge” och Sverige ligger i topp inom hela EU, endast i Polen bryter man i dag större volymer. Marknaden för järnmalmen är stor men bolagen marknadsför även sin koppar, nickel, guld och grafit inom EU och mot Kina. Utvecklingen har väckt de norra delarna av landet till liv och har många positiva förtecken. Ett tjugotal små och medelstora noterade bolag finns i dag att handla på börslistor som Aktietorget och First North, arbetstillfällen skapas och forskning stimuleras.

Aktiviteterna har gett Sverige och Norden omnämnanden som en ny världsregion för gruvnäring från den välkända investmentbanken Goldman Sachs, och gruvmarknaden i Sverige präglas idag av nyfikenhet, stora affärsintressen och växande momentum. Regeringen har från sitt håll också gjort initiala åtgärder, bland annat har man avsatt fem miljarder för de kommande fyra åren för forskning och infrastruktur. Gruv- och prospekteringsbolag fullkomligt poppar upp som svampar ur jorden. Det är en positiv utveckling som kan innebära mycket för Sverige.

Men, historien innebär inte bara solsken. Flera reportage har visat hur lokalbefolkning och samers situation försämras och hur deras behov åsidosätts. I onsdags visade SVT:s Uppdrag granskning hur LKAB:s expansion tvingar folk att flytta på sig i Malmberget. I såväl Kallak som Jokkmokk har ärenden polisanmälts under året och flertalet incidenter rapporteras, nu senast den 3 december brast en damm i Finland, och stora volymer tungmetaller läckte ut. Den 17 november protesterade omkring 500 människor i nätverket ”Stoppa Gruvan i Rönnbäcken” i Stockholm.

Trots inbjudan till dialog uteblev både miljödepartementets personal och ministern själv. Rörelsen går från Kallak, Jokkmokk och Kiruna i norr och ner till Ojnareskogen på Gotland där kalkbrytning nu planeras. Motståndarna har utformat en budkavle till symbol och skapat Facebookgrupper och bloggar för att sprida sitt budskap.

Situationen kompliceras ytterligare av att det finns känsliga folkrättsliga frågor under ytan: Sverige har inte ratificerat FN:s konvention 169 om skyldighet att konsultera urinnevånare och rätt till ägande av mark. Det var våren 2010 som Sverige för första gången kallades till förhör hos FN:s råd för mänskliga rättigheter i Geneve. Förhöret ledde till 150 olika rekommendationer från FN-länderna i frågor som rör mänskliga rättigheter – en liten del av dessa handlade om samiska frågor, i synnerhet knutna till samernas rättigheter. En av rekommendationerna gällde en omedelbar anslutning till ILO 169 samt att samerna själva ska få administrera sina landrättigheter. 2015 skall Sverige granskas igen.

Hur Sverige lyckas hantera alla utmaningar och möjligheter inom den boomande gruvnäringen kan bli avgörande för landets framtida konkurrenskraft. De många positiva möjligheterna med gruvnäringen kan endast realiseras om satsningen är långsiktig, seriös och ansvarsfullt genomförd, socialt såväl som miljömässigt. Det är anmärkningsvärt att inte regeringen satsar mer för att främja och utveckla arbetet med just social och miljömässig hållbarhet i utvinningen och stödja bolagen i detta viktiga arbete, inte minst med tanke på att många av de växande bolagen är utländskt ägda, och därigenom själva har mindre incitament att tänka långsiktigt än nationella aktörer.

I sin egna ägda bolag sätter staten, genom Finansdepartementet, krav på hållbarhetsredovisningar i förvaltningen av alla bolag. Varför inte i gruvnäringen? Liknande mekanismer bör initieras även här, och det nya forskningscentret för gruvor i Luleå bör få särskild kapacitet att hantera frågor som rör Samefrågan, ILO, miljökonsekvenser och samarbete mellan utländskt ägda bolag verksamma i Sverige. Annars riskerar den stora gruvsatsningen att stjälpa mer än hjälpa.

Martin Hallberg och Niclas Ihrén

MARTIN HALLBERG

grundare och vd för konsult- och omvärldsbevakningsföretaget UpHigh.se, tidigare verksam vid Utrikesdepartmentet, FN:s organ förindustriell utveckling (UNIDO) i Etiopien och i Wien, samt vid International Idea i Stockholm.

NICLAS IHRÉN

director of Strategy på Respect Sustainable Business och Senior Rådgivare åt UpHig.se. Bakgrund som rådgivare åt tankesmedjorna Tällberg Foundation och Global Utmaning, samt rådgivare till regeringar, myndigheter och företag.

Bättre klimatredskap för kommunerna

Publicerat i CSR i Praktiken 2012-05-28

I en era av ökade krav på transparens och att kunna redovisa faktiska åtgärder på vad man gjort riskerar den offentliga sektorn att halka efter om de inte blir bättre på området, menar vår krönikör.

 

Att arbeta systematiskt för att minska sin klimatpåverkan är ett arbete som idag bedrivs seriöst av de allra flesta större företag och alltfler av medelstora och mindre. Allt fler rapporterar sin klimatpåverkan samt planer och aktiviteter för att minska den i hållbarhetsredovisningar eller specifika klimatrapporter.

På den offentliga sidan är det mörkare. I den offentliga sektorn görs många projekt med kopplingar till klimatpåverkan, men bristande redovisning från både kommuner och myndigheter gör att det väldigt sällan går att se hur deras klimatpåverkan faktiskt utvecklas.

Häromveckan släpptes äntligen den nya standarden för klimatberäkningar av växthusgaser och klimatpåverkan för städer och kommuner vid UNFCCC:s klimatmöte i Bonn. Standarden förannonserades för ungefär ett år sedan, så den har tagit sin tid att utveckla. Det beror på att avgränsningarna man måste göra kring en kommuns klimatpåverkan inte är helt självklara.

Nu kan vi äntligen, på ett systematiskt och jämförbart vis, förvänta oss att få se vilka kommuner som lever upp till stora ord och visioner genom praktisk handling och vilka som snarare ägnar sig åt greenwash och inte gör så mycket i praktiken.

Klimatfrågan är komplex, eftersom det är svårt att se konsekvenserna av allt man gör. Klimatpåverkan är ju också osynlig, genom att de växthusgaser som släpps ut i huvudsak är färglösa, luktlösa och smaklösa. Det är av detta enkla skäl, som mätning och seriös rapportering blir helt avgörande. Utan redovisningen så famlar man helt i blindo när det gäller påverkan och åtgärder.

Samtidigt är det tydligt att många kommuner har höga ambitioner när det gäller ökad hållbarhet och minskad klimatpåverkan.  I Sverige liksom runt om i världen har det blivit en viktig konkurrensfaktor för progressiva kommuner att ligga långt framme kring hållbar utveckling. Det är faktorer som bidrar till att attrahera både företag, kulturliv och invånare i attraktiva grupper.  Det är ju inte så konstigt – om detta är frågor som medvetna och engagerade människor bryr sig om, så vill man se motsvarande engagemang också från den ort där man bor. Det blir en viktig varumärkesfråga med tydlig koppling till en modern och framtidsanpassad livsstil.

För någon vecka sedan hade jag möte med kommunchefen i Vaxholm, en välskött och välmående kommun nordost om Stockholm. Engagerat och inlevelsefullt fick jag veta hur dessa frågor blivit en central del hela vägen från kommunens vision till deras strategi och handlingsplan, en positiv perspektivförändring som skett över bara några år. Vaxholm är inte ensamma om detta fokusskifte.

Nätverket Klimatkommunerna samlar till exempel ett 20-tal kommuner med kunskap och erfarenhetsutbyte kring klimatberäkningar och klimatstrategier. Men avsaknaden av en riktig standard försvårar jämförelsen hittills. Borgmästaravtalet är en annan sporre. Det är ett avtal inom EU för kommuner som vill sätta ambitiösa klimatmål. Den nya klimatberäkningsstandarden ger bättre redskap för att arbeta med detta. Om man tittar på Naturskyddsföreningens ranking av kommuner, ”Klimatindex 2010” så går mönstret igen. Kommunerna räknar in olika saker vilket försvårar jämförelsen och tolkningen av hur ambitiösa målen faktiskt är.

Precis som företag får allt tydligare krav från kunder och investerare på att kunna visa hur de minimerar negativ påverkan måste också kommunerna gå från ord till handling och visa upp en seriös redovisning av minskad påverkan i siffror.

 

Niclas Ihrén: Rönnegards föråldrade syn på CSR en påminnelse om hur långt vi kommit

Publicerad i CSR i Praktiken 2012-03-12

Att lyfta fram forskning är bra, men valet att lyfta fram forskning som baseras på föråldrade slutsatser gör Niclas Ihrén besviken på CSR i Praktiken och går igenom några mycket besvärande problem med Insead-forskaren David Rönnegards artikel om CSR. Samtidigt är det ett intressant bevis på hur snabbt synen på CSR förändrats.

Det är utmärkt att CSR i Praktiken vill föra in mer forskning i debatten kring CSR-frågor. Samhällets utveckling, såväl socialt, miljömässigt och ekonomiskt är i snabb förändring och forskningen är viktig för att inte debatten skall bli fritt tyckande.

I det perspektivet är jag dock besviken på starten. Slutsatserna i David Rönnegards forskning bär knappast samtidens prägel utan tillhör tvärtom bland det mest föråldrade jag läst på mycket länge.

David Rönnegards utgångspunkt är att företagens primära funktion är att tillfredsställa ägarnas ekonomiska egenintresse. Detta är gott nog, visar historien. Välstånd har byggts på detta sätt. CSR som ett ansvar utöver det lagstiftade, menar han, är ”ett grundskott mot själva företagandet”. Han motiverar det så här: ”Man kan fråga sig varför ett land som Sverige, med väl fungerande demokrati, behöver företag som på eget initiativ engagerar sig i samhällsproblem. Svaret är att det inte behövs…”. Förutsättningen menar han är att staten skall göra sitt jobb och ta hand om samhällsutvecklingen. Det är bara i länder där staten är dysfunktionell som CSR behövs(!). Och så där rullar det på.

Det finns flera  mycket besvärande hakar i Rönnegards artikel och därmed också i CSR i Praktikens val att publicera ett sammandrag av densamma:

  • Detta är inte aktuell forskning om CSR.Källhänvisningarna i Rönnegards artikel är sorglig läsning. De enda aktuella referenserna till CSR-litteratur är en artikel från Svenskt Näringsliv från 2006, ”Företagens Roll i Samhället” samt en artikel av Porter och Kramer från 2006, ”The link between competitive advantage and corporate social responsibility”, trots att hans artikel är publicerad 2010. Ett annat problem är att Rönnegard bara verkar ha valt ut de argument som stödjer hans föråldrade tes och ignorerat de av Porter och Kramers argument som visar på länken mellan konkurrensfördelar och CSR. (En tes de för övrigt vidareutvecklade till ett helhjärtat omfamnande av CSR i artiken ”Creatinge Shared Value” i janari 2011.)
  • Rönnegard förstår inte samhällsutveckling. I artikeln beskriver Rönnegard samhällsutvecklingen som en obruten linje av framgång. Över huvud taget tycks han inte se några utmaningar i samhällsbygget och det är ett grundproblem.  En hållbar samhällsutveckling har sedan Brundtlandrapporten, ”Our Common Future”, 1987, beskrivits i tre dimensioner: miljömässig, social och ekonomisk utveckling. Rönnegards optimistiska syn på värden är glädjande. Men om man bortser från de gigantiska utmaningarna i globala miljöproblem, svält, segregation, migration, överutnyttjande av naturresurser,  jämställdhet i näringslivet och ungdomsarbetslöshet, för att nämna några, blir perspektiven på samhällsutvecklingens utmaningar lite haltande.
  • Rönnegard förstår inte företagens roll relativt samhällsutvecklingen Rönnegard verkar heller inte för ett ögonblick ha reflekterat över att företag står för helt dominerande flöden i samhället, vare sig vi pratar om miljöpåverkan, energianvändning, eller social påverkan. Samhällsutvecklingen förutsätter ett nära och frivilligt samspel mellan näringsliv och stat. Jag tror inte att Rönnegard önskar att all form av samhällspåverkan skall detaljregleras i lag, vilket vore det andra (men dåliga) alternativet. Rönnegard uppvisar inte heller någon förståelse för hela den stora utmaning som näringslivet arbetar med i sina leverantörskedjor, vilket är en central del av CSR. Idag vet vi att ett företag bedöms utifrån vad som sker också hos deras leverantörer och underleverantörer. Barnarbete, miljöförstöring eller korruption är inte acceptabelt där heller. Ett företag som inte uppmärksammar detta stödjer det indirekt. Det är därför detta område utvecklats så mycket under de senaste åren, och dessutom har det visat sig ge långsiktiga fördelar för de företag som arbetar systematiskt med frågorna.
  • Rönnegard förstår inte CSR. I artikeln använder Rönnegard sin egen definition av CSR: ” …att ta ett samhällsansvar som sträcker sig utöver att med vinst producera varor och tjänster…att inte bara ta hänsyn till aktieägarnas intressen utan även beaktar åsikterfrån en bredare grupp av intressenter. Ofta anses dessa andra intressenter vara företagets anställda, kunder, leverantörer och samhället i stort.”I denna definition ligger några subtila uttryck som är väldigt viktiga, vilka jag kursiverat. Jämför denna definition med till exempel EU-kommissionens definition från November 2011, ”företagens ansvar för sin påverkan på samhället”.Skillnaden är att Rönnegard ser CSR som ett smörgåsbord där man kan välja lite som man vill. ”Ett ansvar” kan till exempel vara ett företagsdagis. Ett annat kan vara lite kultursponsring. Rönnegard ser heller inget behov av att företaget tar ett helhetsansvar för sin påverkan på samhället och han lämnar det fritt för tolkning: ”åsikter” skall ”beaktas”. Om ingen uttryckt åsikter om företagets verksamhet i Bangladesh, så har man alltså inget ansvar.Vad Rönnegard behöver förstå är att det finns hygiennivåer att upprätthålla för alla CSR-frågor. Detta ändrar inte det faktumet att CSR också är väldigt värdeskapande för företag. Det stärker relationen till alla intressenter, liksom varumärke och företagskultur. Dessutom kan frågorna ofta integreras i kreativ affärsutveckling så att de stödjer affärsverksamheten mera direkt.

Det är med andra ord inte så konstigt att jag känner en viss besvikelse på såväl David Rönnegards slutsatser som på CSR i Praktiken som märkligt nog väljer att inleda sin satsning på forskning inom CSR med just Rönnegards artikel. Jag har läst mycket bra i CSR i Praktiken tidigare och väljer därför att betrakta detta som ett olycksfall i arbetet.

Rönnegards slutsatser är dock inte helt obekanta. De speglar i viss utsträckning hans referenser och är alltså en tydlig påminnelse om hur mycket som hänt de senaste fem, tio åren när det gäller synen på CSR. Forskarvärlden borde emellertid ligga i framkant, det är deras roll. Detta är särskilt viktigt då en del prestigefulla forskningsinstitutioner åtnjuter stort förtroende för sin kunskap.

David Rönnegard citerar en gammal rapport från 2003 som sammanfattar hans syn på ett bra sätt: ”Regeringar [inte företag] är ytterst ansvariga för efterlevnaden av mänskliga rättigheter, arbetsrätt, korruptionsbekämpning, miljöhänsyn m.m.” Den ska ställas mot det ramverk som FN ställde sig bakom i juni förra året och som beskriver dagens syn. I dokumentet ”Protect, Respect, Remedy” inleds stycket om företagens ansvar med följande beskrivning:

Business enterprises should respect human rights. This means that they should avoid infringing on the human rights of others and should address adverse human rights impacts with which they are involved.

Det är ett dokument som jag tror att David Rönnegard både skulle behöva och uppskatta att läsa.

Niclas Ihrén: Hållbar utveckling – visioner eller realpolitik?

Publicerad i CSR i Praktiken 2012-03-08

Vi har passerat stadiet när vi frågade oss om hållbar utveckling var värt att satsa på - idag pratar alla istället om vad som ska göras. Men när det gäller att ta beslut om olika lösningar pekar Niclas Ihrén ut tre tydliga grupper av aktörer.

Att vi har gigantiska utmaningar för att uppnå hållbar utveckling, det vet de flesta idag. Kanske vet man inte riktigt hur alla olika frågor kring klimat, vatten, biodiversitet, råvaror, matproduktion, fattigdom, svält, korruption, mänskliga rättigheter och ett havererande finansiellt system hänger samman, men på det stora hela har många ändå greppat att alla dessa frågor hänger samman.

Denna medvetenhet har spritt sig så pass att riskerna hanteras strategiskt av såväl regeringar som alla större företag och förstås av många organisationer. Vi har kommit förbi frågan ”om” vi behöver göra något. Fokus ligger istället på ”vad” som skall göras – och ansvariga för att driva detta finns runt om i samhället. Men när det sedan gäller att föra lösningarna mot beslut så skiljer sig de tongivande i tre läger.

Den första gruppen, som är den minsta av de tre, skulle jag vilja kalla de analytiska visionärerna.  Detta är personer som har skapat sig en bild av hur komplexet av hållbarhetsfrågor hänger samman och som tar utgångspunkt i vad vi MÅSTE göra för att skapa ett hållbart samhälle. Då är det inte små förändringar vi talar om. Vår konsumtion, vårt finansiella system, hela samhällets grundkonstruktion måste göras om. Vissa är försiktiga i formuleringarna, men här hittar jag inflytelserika intellektuella som Johan Rockström, David Jonstad, Stefan Edman, och internationellt till  exempel Tim Jackson, Paul Gilding, Bill McKibben och Jim Hansen.

Den andra gruppen som är betydligt större kan vi kalla för realpolitikerna. Dessa kan ha gjort samma analys som de analytiska visionärerna eller inte. Deras utgångspunkt är likafullt inte vad som behöver göras, utan vad som är möjligt att göra utifrån dagens politiska och ekonomiska realiteter. De extrapolerar alltså därifrån vi är, oavsett om det har förutsättningar att lösa de utmaningar vi står inför eller inte. Här hittar vi flertalet av såväl våra företagsledare och våra politiker.

Det är ju inte så konstigt, eftersom de är tillsatta just på kortsiktiga mandat. De skall åstadkomma bästa möjliga just nu – inte primärt rädda kommande generationer. I regeringen placerar jag såväl Anders Borg, Fredrik Reinfeldt och Lena Ek i denna grupp. I näringslivet till exempel Daniel Sachs på Proventus, Jens Spendrup, Michael Wolf på Swedbank, Åsa Domeij på Axfood, Pär Larshans på Max Hamburgare. Hos tankesmedjorna till exempel Martin Ådahl på Fores och Allan Larsson på Global Utmaning.

Den tredje gruppen är de ignoranta opportunisterna. Här finner vi dem som ser utmaningarna men tittar åt andra hållet, samt dem som inte begriper någonting alls.  Tyvärr måste jag meddela att denna grupp fortfarande är skrämmande stor. Kanske störst av alla grupperna. Här finner vi personer som aldrig tar frasen ”hållbar utveckling” i sin mun om inte någon stoppar den där med våld.  Här hittar vi många som arbetar konsekvent med att motverka hållbar utveckling i det de håller på med.  Vissa är upplysta, men utpräglade egoister. Andra är  inskränkta. Ibland kan skillnaden vara hårfin. Av finkänslighet pekar jag inte på personer här, men det är ju inte så svårt att hitta till exempel några riskkapitalbolag, investmentbanker och även något gruvföretag som tycks agera utifrån dessa principer.

Vilken utgångspunkt av dessa tre är då den rätta för oss som tvekar? I grunden är detta en fråga såväl om värderingar som om världsbild. Det finns inga absoluta svar – men det finns en rörelse. När några av de ignoranta opportunisterna ansluter sig till realpolitikerna så ökar kritisk massa där, och fler lösningar blir möjliga.  Ju färre ignoranta opportunister vi har kvar, desto mer kan vi alltså åstadkomma.  Likaså gör övergångar från realpolitikerna till de analytiska visonärerna att de riktigt långsiktiga och visionära lösningarna kommer närmare det genomförbara.

För det skall vi ha riktigt klart för oss – kurvorna fortsätter att accelerera åt fel håll, trots allt vad realpolitikerna åstadkommer i form av goda lösningar i näringsliv och regeringar. Skall vi på allvar närma oss hållbar utveckling så måste fler på allvar söka de långsiktigt hållbara lösningarna och vara beredda att betala priset som analytiska visionärer.

Niclas Ihrén: Offras värderingar på prestationernas altare?

Publicerat i CSR i Praktiken 2012-02-14

När vår jakt på goda prestationer tillåts gå ut över organisationens värderingar blir den kontraproduktiv för en hållbar utveckling.

Det finns två nyckelord som fångar det som allt oftare beskrivs som kärnan i våra organisationer. Jag pratar dels om värderingar. Det talas mycket om att våra organisationer strävar alltmer efter att bli värderingsdrivna, i takt med att värderingar blir allt viktigare i samhället, högt upp på Maslows behovstrappa. Det är ju våra värderingar som ytterst talar om vilka vi är.

Det andra begreppet är prestation. I rekryteringsannonser brukar man söka personer som är ”högpresterande” och som skall passa in i en ”prestationskultur”. Det är ingen tvekan om att prestationer står högt i fokus. Hela frågan om incitamentsstrukturer handlar ju om prestationer – att stimulera rätt prestationer. Att sedan incitamenten används helt i strid med forskning kring vad som ger goda prestationer, det är en annan sak.

Det jag vill diskutera är vad som händer när prestationer och värderingar kommer på kollisionskurs, vilket inte händer så sällan.  Låt mig börja i den ideella världen. Under de senaste åren har det varit ett antal uppmärksammade fall inom idrottsrörelsen där värderingarna sannerligen kommit på skam. De omskrivna övergreppen mot Patrik Sjöberg är ett bra exempel på hur vi tenderar att se mellan fingrarna med värdegrunden och istället sätta prestationerna först. Vem vill anmärka på den tränare som lyckas träna fram en världsmästare? Nyligen dök det upp ett riktigt lågvattenmärke i en innebandyklubb som stimulerade de manliga spelarna med taktik byggd på metaforer kring sexuella fördomar och övergrepp på tjejer.

Det går att hitta många exempel där prestationerna värderas så högt att de i grunden sunda värderingarna motas ut helt och hållet. Är vi inne på en farlig kurs när vi ständigt mäter prestation, men inte mäter eller premierar hur sann man är mot de värderingar som organisationen säger sig ha?

En intressant kontrast i den ideella världen är Scoutrörelsen där jag sitter i styrelsen. I denna rörelse är de sunda värderingarna systematiskt satta över individuella prestationer. Detta är något jag upplever som väldigt ovanligt. Scouterna ägnar sig åt att utveckla ledarskap där den individuella prestationen är underordnad gruppens (patrullens) prestation och där värderingarna är överordnade allt.  Nyligen har scouterna blivit uppmärksammade för sitt omfattande arbete med ”trygga möten”, fria från alla sorters psykiska och fysiska övergrepp.

Prestationer och värderingar kommer dock på kant lika mycket i den professionella världen. De flesta stora organisationer har ett värdegrundsarbete som bygger på en hög etisk hållning gentemot olika intressenter, som kunder och leverantörer.  Men hur man efterlever dessa värderingar mäts sällan och bristfälligt. Det som däremot mäts och värderas är prestationer, allra främst ekonomiska. Når vi säljmål? Överträffar vi budget? Ökar antalet kunder och omsättning?

I flera artiklar har Parul Sharma från Sandvik nyligen pekat på hur korruption är ett verkligt problem i Svenska företag. Det finns också gott om exempel på hur företag ser mellan fingrarna på hur deras leverantörer agerar, i strid med vackra fraser i uppförandekoder och policies. Nyligen uppmärksammades till exempel salladsfabriken med ”slavarbete” som levererar till många svenska företag som Coop, SAS och, SJ.

Känner ni igen mönstret? I jakten på prestationerna, försäljningsrekorden och budgetmålen så tummas det ibland rejält på de etiska principerna även i våra allra största företag.

Jag anser att detta är en kulturell fråga på samhällsnivå, som sträcker sig över enskilda organisationer. Hela samhället har skapat ett sådant prestationsfokus, på bekostnad av sunda värderingar,  att det hotar en hållbar utveckling. Likväl kan man förstås arbeta med dessa frågor i den enskilda organisationen, såväl i näringslivet som i den ideella sektorn. Vad det handlar om är att koppla samman prestationskultur och värderingar. Det måste vara tydligt att prestationer åstadkomna genom etiska övertramp är vare sig accepterade eller belönade.  Men dit kommer vi inte att nå så länge det är ok att se mellan fingrarna.

Niclas Ihrén: Företagen måste öka fokus på substans och transparens i hållbarhetsredovisningarna

Publicerat i CSR i Praktiken 2012-02-06

Kritiken mot luftiga hållbarhetsrapporter är i stort sätt befogad. Istället för att handla om hur väl företag lever upp till ett ramverk måste rapporterna utgå från den egna verksamheten och sätta de egna resultaten i relation till andra aktörer.

Det sker just nu en viktig förflyttningen från form- till substansfokus i hållbarhetsredovisningar. I många av de rankingar av hållbarhetsredovisningar som görs, så har tidigare mycket fokus legat på form och om innehållet är komplett, men mindre på vad indikatorerna faktiskt säger om hur hållbar verksamheten är eller har för avsikt att bli, se till exempel ACCA’s kriterier som också används av FAR i Sverige.

Låt mig ge ett par exempel. I senaste numret av Veckans Affärer, så finns det en omfattande kritisk granskning av verkstadssektorns hållbarhetsarbete. Man pekar på bristen på transparens i hållbarhetsredovisningarna, då det är uppenbart att data inte går att jämföra mellan rapporterna. Till exempel pekar man på att Atlas Copco (enligt rapporten) har en energiintensitet som är hälften av H&M. Orsaken till denna märkliga redovisning är att Atlas Copco outsourcat mycket till underleverantörer och man inte redovisar ur ett livscykelperspektiv, utan enbart för egna anläggningar.

Ett annat exempel är det pågående utvecklingsarbetet inom Global Reporting Initiative, GRI.  Från starten med generiska indikatorer (såna som fungerar i alla branscher) förflyttas nu fokus allt mer mot, å ena sidan, branschspecifik redovisning (s k sector supplements) som behandlar de frågor som är särskilt kritiska inom en bransch, och å andra sidan, starkare fokus på livscykelperspektiv och leverantörskedjor.

Men det finns mycket kvar att göra förstås. Nyligen fick jag frågan hur G4-arbetet skulle kunna utvecklas (alltså nästa generation av GRI efter nuvarande version 3.1). Jag påpekade då att GRI-indikatorerna genomgående är konstruerade ur ett inifrån-och-ut-perspektiv. Det vill säga, utgångspunkten är vad man gör i företaget. Vad effekten blir på samhälle/miljö är i bästa fall sekundärt redovisat, men oftast inte redovisat alls. Detta kan jämföras med traditionell ekonomisk redovisning som är uppbyggd på samma sätt.

Skillnaden mellan ekonomisk redovisning och hållbarhetsredovisning är dock att i hållbarhetsredovisningen är det ju egentligen påverkan på miljö och samhälle som är det centrala. Jämför till exempel med EU-kommissionens nya definition av CSR, “the responsibility of enterprises for their impacts on society”. Det är alltså ingen självklarhet att hållbarhetsredovisningarna skall ha denna begränsning. Jämför detta med till exempel Naturliga Stegets ramverk, ramverket för ekosystemtjänster från World Resources Institute eller SEI:s ”Planetary Boundaries” eller Pavan Sukhdevs ”The Economics of Ecosystems and Biodiversity” (TEEB). I dessa stora projekt är utgångspunkten det omvända – nämligen planetens gränser.

Låt mig samtidigt poängtera att detta gäller inte bara miljöfrågorna, utan i samma höga grad såväl frågor kring socialt och ekonomiskt ansvar. I vilka bankers hållbarhetsredovisningar tror ni till exempel att man kan utläsa något om ohållbar utlåning i dessa tider av europeisk finansiell härdsmälta?

Min rekommendation när det gäller G4 var alltså att utveckla mer utifrån-och-in-perspektiv. Dvs, att i indikatorerna ställa sin egen påverkan i relation till samhällets och planetens kapacitet, alltså att gå mer mot ”fotavtryck”-redovisning, i positiv och negativ bemärkelse. Delvis är detta redan på gång. GRI lanserade till exempel i slutet på förra året en rapport som beskriver hur ekosystemtjänster kan integreras i GRI-rapporteringen.

Denna utveckling kommer också att förändra kompetenskraven hos dem som gör rapporterna. När redovisningen inte bara handlar om vad företaget gör, utan detta skall ställas i relation till omvärldsberoenden både vad gäller miljö och sociala frågor så krävs djupare kunskap kring hållbar utveckling. En siffra som inte sätts i relation till vad kollegor och konkurrenter i samma bransch gör kommer alltid att förbli bara en siffra.

Självklart kan framsynta företag ta till sig denna utveckling redan idag. Genom att tillämpa livscykelanalys och liknande verktyg gör man rapporteringen av enskilda indikatorer mer jämförbara i ett bransch- och omvärldsperspektiv. Detta ger i sin tur en långt tydligare bild för organisationen kring vilka risker man har att hantera. Följden är en tydligare målbild och ett starkare engagemang för utveckling, både inom och utanför organisationen.  Låt transparensen bli er vän!

Hållbarhetstrenderna som formar 2012

Publicerat i CSR i Praktiken 2012-01-02

Vilka trender måste man ha koll på under 2012? Vi bad hållbarhetsanalytikern Niclas Ihrén lista fem trender fortfarande ligger under radarn och samtidigt ge några konkreta exempel på nya företag som är en del av dessa trender.

Som analytiker kring hållbarhetsfrågor så får jag ofta frågan, så här mot slutet på året, om vilka trender alla företag måste ha grepp om under nästa år. Det är förstås en intressant och kittlande fråga, men när alla företag behöver förstå eller följa en trend, så är den troligen redan ganska välkänd. Därför tänkte jag idag istället dela med mig av fem trender som rör sig lite längre ner under radarn. Det här är spännande förändringar som börjar i liten skala. Det är de mest framtidskänsliga företagen och individerna som snappar upp och hänger på de här trenderna under det närmaste året. Men det betyder inte att dessa trender är oviktiga. Tvärtom, detta är tidiga signaler på att större förändringar kommer!

Kollaborativ konsumtion

Konsumtionströtthet är en realitet för många, inte minst så här till jul. Vi vill helt enkelt inte skaffa mer prylar. Många av prylarna blir ju som bekant liggande och används väldigt lite eller inte alls. Något som därför också växer snabbt är affärsmodeller för kollaborativ konsumtion och Peer-2-peer Economy. Vad är nu detta? Jo, det är affärsmodeller som baserar sig på att genom att samarbeta över internet, så kan vi utnyttja våra fysiska resurser bättre. Ebay och Blocket är ju välkända varumärken inom detta område. Men känner du till snabbväxare som Couchsurfing.org, Airbnb.com och Flexidrive.se?

Genom couchsurfing erbjuder du din soffa som gratis övernattning för passerande och skapar därigenom nya vänner. Genom Airbnb kan du hyra ut ett rum eller din lägenhet på en virtuell, global ”rum-och-frukost”-marknad. Genom Flexidrive kan du istället hyra ut din bil när den bara står i garaget. Modellerna bygger alltså på att genom att utnyttja internet så kan den som har en fysisk resurs och den som behöver den kopplas ihop mer effektivt och med låga transaktionskostnader. Kollaborativa modeller över internet fungerar förstås också i många riktningar som utvecklar vår ekonomi, till exempel kollaborativ innovation, viral marketing, osv.

Alternativa valutor

I spåren av ekonomiska kriser som tycks komma tätare och bli allt större, så är det många som ifrågasätter själva grundstrukturen i vårt ekonomiska och finansiella system. Är räntebaserad ekonomi dömd att utarma våra naturresurser? Är den dömd att skapa allt större bubblor för att skjuta den slutgiltiga kollapsen framför sig? Det är snabbt växande grupper som hävdar dessa inbyggda svagheter i vårt nuvarande system. Konsekvensen är flykt från en mängd konventionella valutor, men också ett växande intresse för helt alternativa valutor.

Ett sådant experiment är den globala, digitala valutan Bitcoin, som inte garanteras av någon centralbank utan av en matematisk algoritm kopplat till open source-programvara. Det sker också mycket utveckling kring lokala valutor av olika slag, som har en närmare koppling till den lokala reala ekonomin. Ett inspirerande exempel är ”Miraklet i Wörgl” där en lokal valuta utan ränta skapade en fantastisk utveckling tills den förbjöds. Ett annat är WIR som är en alternativ valuta i Schweiz, som funnits i snart hundra år. Vilken betydelse kan alternativa valutor ha för företag? En alternativ valuta är en egen marknad. De företag som tidigt ansluter sig till en alternativ valuta kan skapa konkurrensfördelar och ett temporärt monopol.

Cirkulär ekonomi

En annan reaktion på en ekonomi som i grunden förbrukar våra ändliga resurser allt snabbare är att försöka skapa affärsmodeller som minimerar resursförbrukning. Hur gör man det? Det finns en rad koncept och ekonomiska modeller som går under namn som Circular Economy, Industrial Ecology och Cradle to Cradle. Inom cirkulär ekonomi och Vagga till vagga försöker man att skapa affärsmodeller för slutna kretslopp för alla resurser.

Ett nyckelord är att det inte finns något avfall, istället är restprodukter input i form av material, näring eller energi till nästa kretslopp. Det är ju så naturen fungerar – ett ekosystem har inget avfall, utan allt som förbrukas produceras också nytt inom systemet, med tillförsel av solenergi. Även stora företag börjar ta till sig detta tänkesätt. Ett exempel är den holländska tillverkaren av mattor Desso som har börjat hyra ut sina mattor och sedan recirkulera dem när de blir utslitna. I takt med att ”nya” resurser blir allt dyrare blir resurssnåla kretslopp de konkurrenskraftigaste affärsmodellerna.

Återanvändning

När jag nu är inne på konsumtion så låt mig ta en trend till. Återanvändning är självklart inget nytt, det har alltid funnits, Men det intressanta är vilken status återanvändning har och vilka nya innovationer som bygger på återanvändning. Under rätt många år nu har vi haft ett växande intresse för second hand-kläder. Det är en stilbildande trend som förstås handlar mycket om vilka signaler det skickar kring resursanvändning. En spännande utveckling är att en del klädmärken nu börjar hantera sina egna Vintage-kollektioner, till exempel Boomerang.  Denna trend är också tydlig när det gäller till exempel armbandsur, där högsta mode nu är klassiska mekaniska ur som tydligt signalerar att de är 30-50 år gamla.

Men återanvändning kan ske på många sätt. En intressant utveckling är det som kallas för upcycling. Det betyder att produkten återanvänds på ett sätt där den återskapade produkten har ett högre värde än den ursprungliga. Ett typiskt sätt att göra detta är att utgå från någon typ av bulkvara, som i sitt nya liv blir en designprodukt. Detta är något det innovativa företaget Creatables specialiserat sig på.  Ett annat exempel är företaget Retoy, som specialiserat sig på att skapa leksaksbibliotek och förmedling av leksaker till behövande.

Ekosystemtjänster

Ekosystem är något ganska abstrakt för de flesta av oss, men likafullt är det ekosystemen som är själva grunden till att vi kan bo på planeten jorden. Ekosystem kallar vi de intrikata system i naturen som samverkar och gör vår miljö dräglig. De består av växter och djur som renar vår luft, renar vatten, förser oss med mat, binder jorden till marken dämpar stormar och förser oss med all mat. Ekosystemen har visat sig väldigt tåliga för människans påverkan men självfallet finns det gränser där ekosystem upphör att fungera och kollapsar. Det kan bero på att vi förgiftar miljön, utrotar arter eller på andra sätt stör delar av ekosystemen. Exempelvis riskerar klimatförändringen att slå ut stora delar av ekosystemen i korallreven i havet, vilket är några av våra viktigaste och mest artrika ekosystem på planeten.

Smarta företag börjar nu se över hur de påverkar ekosystemen och hur de själva påverkas av förändringar i systemen. Risker och möjligheter identifieras som gör att man kan trygga verksamheten för framtiden. Det börjar också dyka upp nya innovativa företag som är specialiserade på att bidra med positiva ekosystemeffekter. Detta är ett växande område inom ekodesign och ekoarkitektur. Ett spännande företag utvecklat kring en ekosystemtjänst är BeeUrban. De arbetar med att skapa boplatser för bin i urban miljö. Bin har en viktig roll att spela för att pollinera växter. Utan bin blir det ingen frukt och inga nya växter, så deras roll är central. Ett annat spännande nytt företag är Vegafish som utnyttjar spillvärme och restprodukter från pappersindustrin för att odla jätteräkor och fisk i vattnet utanför. Jag tror att vi kommer att få se fler företag som bygger sin affärsidé på att skapa ett harmoniskt samspel med miljön.

De trender och exempel jag givit ovan rör huvudsakligen småskaliga företeelser idag. Men de bygger alla på underliggande hållbarhetstrender som kommer att förstärkas. Det gör att jag ser en ljus framtid för dessa och andra företag som fångar upp dessa idéer.

/Niclas Ihrén, Strategic Advisor, Respect

Debatt: Hållbarhetsredovisning allt annat än en grön fluga

Publicerat i CSR i Praktiken 2012-01-25

Hållbarhetsrapportering är här för att stanna. Risken för att de bara representerar ett spel för gallerierna är mycket litet i en värld där transparens är nyckeln till trovärdighet, skriver Niclas Ihrén. Håller du med eller har du en helt annan åsikt? Dela med dig av din syn efter artikeln.
I senaste numret av Miljörapporten kritiserar Claes Sjöberg hållbarhetsredovisning enligt GRI. Han skriver att rapportering har ”tveksam nytta” och att ”fokus måste röra den egna verksamheten, att effektivisera användningen av energi och minska det ekologiska fotavtrycket”.

Det är lätt att tycka att denna inställning är sympatisk, men hur väl rimmar den egentligen med verkligheten? Behovet av att minska ekologiskt fotavtryck och energianvändning för att komma närmare en hållbar utveckling har varit välkänt mycket länge. Alltför lite har hänt. Konsekvensen av detta är att alltfler intressenter, från konsumenter till företag, lagstiftare och intresseorganisationer kräver allt högre transparens kring vad företag och andra organisationer faktiskt gör. Toleransen för ”green wash” blir allt lägre. Tydliga mål, handlingsplaner och uppföljning efterfrågas.

Denna utveckling går igen i allt ifrån EU-kommissionens nya meddelande där man skärper tonen kring CSR, till Ruggie’s Guiding Principles, ”Protect, Respect, Remedy” eller till det faktum att allt fler stora investerare ansluter sig till PRI (Principles for Responsible Investments) och filtrerar sina investeringar genom olika hållbarhetskriterier.

Även om konsulterna självfallet ser intressanta affärer i att hjälpa företag med deras rapportering, så är det knappast konsulterna som är grunden till den utveckling vi ser.  Det är istället den enkla logiken, ”what gets measured, gets done”. När företag och andra organisationer är mer transparenta kring sitt hållbarhetsarbete så har det också en accelererande effekt på det faktiska förändringsarbetet i organisationen – eftersom det är vad som efterfrågas.

De system vi använder för att styra, följa upp och rapportera miljö- och hållbarhetsarbete har utvecklats mycket under de senaste åren, och likväl är det tydligt att de ännu är fulla av brister. ISO 14000 har till exempel fortfarande sin grund i en förlegad ”end-of-pipe” syn på miljöfrågor där utsläpp från en anläggning är det primära, snarare än livscykelperspektiv.  GRI har haft en överfokusering på rapportkvalitet och de parametrar som är generiska och lika för alla verksamheter, snarare än de som mäter själva kärnverksamheten.  CDP (Carbon Disclosure Project) har haft formulär som kräver dubbelrapportering och har premierat ”uppsatsskrivning”. Dessa uppenbara svagheter betyder förstås inte att systemen är meningslösa, men de betyder att vi kommer att få se en fortsatt utveckling av systemen mot ökad och mer effektiv transparens.

Hållbarhetsfrågorna är vår tids ödesfrågor. Det är helt nödvändigt att vi lyckas få grepp om dessa komplexa frågor för att skapa en utveckling med positiva förutsättningar också för kommande generationer.  Denna utveckling kommer att kräva allt högre transparens och därmed rapportering, det tror jag även Claes Sjöberg inser.

”Det går att undvika att bli förblindad av kortsiktiga lönsamhetsmål”

Publicerad på DN Debatt 2012-03-21

Hur borde Lundingruppen agerat annorlunda och hur bör man agera framåt? I politiskt och humanitärt komplicerade områden är det många svåra avvägningar som skall göras. Men det går att undvika att verksamheten förblindas av kortsiktiga lönsamhetsmål, skriver hållbarhetsexperter och representanter för FN och näringslivet i en replik.

DN Debatt 18/3 bjuder Ian Lundin och Lukas Lundin in till en bredare debatt om samhällsansvar i olje- och gruvsektorn.

Det är självfallet välkommet, i beaktan av de stora, och ökande, risker som följer av brytning i allt känsligare natur, borrning i allt djupare hav och med mer långtgående konsekvenser för känsliga befolkningar.

Utgångspunkten för bröderna Lundins artikel är att genom att Lundin-gruppen skapat verksamhet i icke-demokratiska länder under lång tid, så bidrar detta till ekonomisk utveckling, mildrad fattigdom och till att sprida fred. Detta är en vacker tanke, men likafullt en till banalitet driven förenkling av företags roll och ansvar.

Tesen är inte utan rötter. Milton Friedman menade att ”Det som är bra för företagens affärer, är också bra för samhället”. Sedan detta formulerades har dock mycket hänt och synen på företagens ansvar för en hållbar utveckling, såväl socialt som miljömässigt har kraftigt förflyttats under senare år.

Vi står inför globala och lokala utmaningar rörande klimathot, biodiversitet, vattentillgång, korruption, fattigdom, svält och utanförskap som blir olösbart om inte företagen tar en aktiv roll i att bidra till lösningarna och minimera sin negativa påverkan.

Denna förflyttning återspeglas till exempel i EU-kommissionens nya definition av företagsansvar (Corporate Social Responsibility) från november 2011: ”företagens ansvar för sin påverkan på samhället”. Denna definition har inga inskränkningar. Ansvaret gäller företagens fulla påverkan på samhällsutvecklingen.

Michael Porter, professor vid Harvard och mycket inflytelserik kring företagsstrategi bekände sig tidigare till Milton Friedmans linje ovan. Men i januari 2011 ställde han sig i artikeln ”Creating Shared Value” tillsammans med Mark Kramer helhjärtat bakom ett mycket bredare ansvar för företagen. I en intervju förklarade han den nya logiken: ”Det som är bra för samhället är också långsiktigt bra för affärerna”.

Vad krävs då för att ta ett brett samhällsansvar i företag inom olje- och gruvsektorn?

Transparens

Eftersom företagen är verksamma i icke-demokratiska, kontroversiella länder så är det uppenbart att deras inblandning får komplexa följder – inte bara positivt men inte heller bara negativt. Därför är transparens helt avgörande. Företagen måste vara tydliga med på vilka sätt deras verksamhet skall bidra till en positiv samhällsutveckling. Detta behöver formuleras i konkreta mål med mätetal som kan följas upp.

Samma öppenhet krävs kring företagets negativa påverkan. Denna skall långsiktigt minimeras, och det skall tåla granskning.

Samarbete

Företagen behöver dock inte själva bli experter på alla frågor kring fattigdomsbekämpning, korruption i diktaturer eller biologisk mångfald i Centralafrika.

Redan 2003 initierades Business Leaders Initiative on Human Rights (BLIHR) av Respect, som ett då internationellt pionjärarbete. Fokus var företagens CSR-arbete och mänskliga rättigheter. Med ordförandeskap av Mary Robinson och i samarbete med FN:s Global Compact utvecklades principer och förhållningsätt samt verktyg som väglett företag som ABB, Ericsson, General Electric, Alcoa, Newmont Mining Company, Statoil- Hydro. Samarbetet inom BLIHR underlättade företagens förhållningssätt inför komplexa dilemman. Därtill finns det många ideella organisationer som är specialiserade kring olika frågor och som välkomnar företagssamarbete. Men återigen, samarbete kräver förstås öppenhet kring avsikter och aktiviteter. Amnesty, WWF och andra organisationer har självfallet en annan målbild än företagen, men om inte ett rimligt stort överlapp i målbilderna kan identifieras så bör man fråga sig hur hållbar verksamheten faktiskt är.

Helhetssyn på hållbar utveckling

En förutsättning för att hitta överlappande målbilder är att företagen inom sektorn anammar en holistisk (där helheten är mer än summan av delarna) helhetsbild av vad hållbar utveckling faktiskt kräver. De måste vara beredda att se helheten av den negativa påverkan de har eller riskerar att ha. Det gäller allt ifrån koppling till konfliktmineraler och andra kopplingar till milisgrupper eller korrupta regimer som kan bidra till att konservera eller förvärra sociala problem, till frågor om gruvindustrins långsiktiga miljöpåverkan genom att ödelägga stora landområden, påverkan på färskvattenreserver och att genom sin energiintensitet bidra negativt till klimatförändring.

Verksamheten kan inte avgränsas till det som sker innanför grindarna. Påverkan är stor såväl genom leverantörsled som gentemot lokalregeringar och mot anställda. Ofta krävs både livscykelanalyser och politiska kartor för att verkligen förstå företagets bidrag och risker.

Det finns också internationella ramverk för att arbeta med dessa frågor. År 2000 lanserades FN:s Global Compact som i dag stöds av nästan 7.000 företag i 135 länder.

Hur står sig då gruv- och oljeindustrin, och Lundin Group i synnerhet, i en jämförelse av samhällsansvar med andra sektorer?

Det kan återigen konstateras att detta är industrier med stora risker för människor och miljö, vilket gör att kraven som måste ställas är högre än i de flesta andra branscher.

Likafullt har dessa branscher sällan utmärkt sig som några föredömen i de rankningar som görs. Däremot har man varit ansvariga för några av de största miljökatastroferna genom tiderna liksom otvetydiga kopplingar till humanitära katastrofer. Det formella sociala ansvarstagandet har ofta större brister än hanteringen av miljöfrågor. Bilden är dock inte enhetlig. Det finns svenska företag som Boliden och SSAB som ofta lyfts fram som goda föredömen. Lundingruppens bolag ger inte heller någon enhetlig bild. Vissa bolag förefaller sakna allt systematiskt hanterande av frågorna, medan Lundin Petroleum placerar sig hyggligt i sin transparens kring miljö- och klimatfrågor.

Rankningarna baseras i huvudsak på bolagens officiella rapportering. Det betyder att rankningarna saknar de perspektiv som lyfts fram i mer systematiskt undersökande granskningar, som till exempel de gjorda av Human Rights Watch och Amnesty eller de som skildras i Kerstin Lundells bok ”Affärer i blod och olja. Lundin Petroleum i Afrika” och som nu är underlag för den rättsliga prövningen om folkrättsbrott.

Hur borde Lundingruppen agerat annorlunda och hur bör man agera framåt? I politiskt och humanitärt komplicerade områden så är det många svåra avvägningar som skall göras. Genom transparens, samarbete och en levande diskussion om verksamhetens nettoeffekt på hållbar utveckling så undviks att verksamheten förblindas av kortsiktiga lönsamhetsmål.

Det blir alltmer uppenbart att alla företag tydligt behöver bidra till en hållbar utveckling. Ansvarskännande företag behöver regelbundet titta på sin etiska kompass. Affärer som bygger på oetiska aktiviteter eller som befinner sig i en gråzon tackar man nej till. Om de etiska uppförandekoderna i Lundingruppen är något värda är detta säkerligen givna beslut också för Ian och Lukas Lundin.

Niclas Ihrén, strategisk rådgivare, Respect Sustainable Business

Frederick C Dubee, Professor of Global Strategic Management, Shanghai University. Former Senior Officer, United Nations, Global Compact

Karl-Henrik Robèrt, grundare av The Natural Step, professor, Blekinge tekniska högskola

Gordon Roddick, Founder, The Bodyshop, President, Respect Europe (Uk) Ltd

Svenska nationalekonomer måste lyssna på naturvetare

Stategirådgivare: Finanspolitiska rådet hävdar att det inte finns förutsättningar att ta hänsyn till klimatförändringar och hållbar utveckling i analysen av de långsiktiga effekterna av Sveriges finansiella politik. Det framstår som en inte bara kortsiktig, utan även oupplyst, attityd.

Publicerad på Newsmill 2012-06-12

I Dagens Industri (1/6) ger Finanspolitiska rådet svar på kritik från Naturvårdsverket kring behovet av att lyfta in miljöfrågor och klimatfrågor i deras analyser av långsiktiga effekter på svensk ekonomi. Rådets uppdrag är att bedöma om finanspolitiken är förenlig med långsiktigt hållbara offentliga finanser och bland annat att bedöma om finanspolitiken ligger i linje med god långsiktigt uthållig tillväxt samt leder till långsiktigt hållbar hög sysselsättning.

Utifrån detta uppdrag så är det ett minst sagt märkligt svar som rådets ordförande och vice ordförande ger. De svarar att, ”En anledning till att vår rapport inte behandlar klimatfrågan är alltså att vår analys utgår från den ekonomiska politiken…”. Författarna menar vidare, som ursäkt, att de ekonomiska konsekvenserna av klimatförändringar är dåligt kartlagda.

2006 publicerades Sternrapporten som systematiskt behandlade de nationalekonomiska konsekvenserna av klimatförändringen. Därefter har en uppsjö rapporter fortsatt kartlägga frågan. Naturvårdsverket nämner i sin artikel bland annat rapporter från World Business Council for Sustainable Development, samt från OECD.

Det är dock fler hållbarhetsfrågor än klimathotet som slår tillbaka på nationalekonomin. 2010 publicerades den stora rapporten ”The Economics of Ecosystems and Biodiversity” som visar på globala förluster årligen i storleksordningen 31000 miljarder Euro som inte finns med i traditionella nationalräkenskaper.

Likaså finns med en växande global befolkning utmaningarna kring global energiförsörjning, vattenförsörjning och mat. Detta är helt avgörande frågor för såväl industriell som social utveckling världen runt, och därmed självklart också för vår ekonomiska utveckling.  Detta är inga nyheter. Följaktligen publicerade för några månader sedan FN:s miljöorgan, UNEP, en 600-sidig rapport om övergången till ”Green Economy”, fylld av rekommendationer till nationella regeringar.

Rådet lägger stort fokus i sin rapport på arbetsmarknaden och vilka åtgärder som bedöms vara mest verkningsfulla. ILO lanserade för bara en vecka sedan studien ”Working towards sustainable development: Opportunities for decent work and social inclusion in a green economy” där man tydligt visar på den starka kopplingen mellan ”Grön Ekonomi” och positiva arbetsmarknadseffekter.

Min farhåga är att Finanspolitiska rådet ansluter sig till en tradition av nationalekonomer som ignorerar ”externaliteter” trots att dessa på ett alltmer uppenbart sätt är avgörande för vår ekonomiska framtid. Vad är långsiktiga prognoser värda, som missar att ta hänsyn till de omvärldsfaktorer som kommer att definiera detta sekel, och som redan nu gör oss påminda genom allt ifrån råvarupriser, matpriser, klimatflyktingströmmar?

Enligt Finanspolitiska rådets rapport behövs inga avgörande kursändringar för en stabil ekonomisk utveckling för Sverige. Långsiktigt är dock tilltron till ”business as usual” en illusion som upprepat påtalats av tunga nationalekonomer som studerat sambanden mellan hållbar utveckling och nationalekonomi, såsom OECD:s strategi för grön tillväxt eller rapporten ”Economic Performance and Social Progress” av professorerna och nobelpristagarna Joseph Stiglitz, Amartya Sen och Jean-Paul Fitoussi eller naturligtvis den Brittiska kommissionen för hållbar utveckling under Tim Jackson.

Finanspolitiska rådet skriver, om konsekvenserna av klimatförändringar, att ”behovet av ökade kunskaper är stort”. Det är förvisso sant. Men ett ännu större behov är att alla ledande nationalekonomer tar till sig den kunskap som faktiskt finns och börjar tillämpa den i sina analyser. 

Naturvårdsverket påpekar att miljö- och klimatfrågorna redan är realiteter i analyserna för Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet och försäkringsbolagen. Det är sant, och det slutar inte där. I hela näringslivet arbetar alla större företag idag med hållbarhetsfrågornas konsekvenser på den egna verksamheten. Det är inte enbart av välvilja. Än viktigare är de ekonomiska realiteter som dessa frågor för med sig i olika branscher redan idag.

Det borde vara enkelt att också överbrygga sundet mellan nationalekonomi och naturvetenskap så att ekonomerna slapp leva isolerade på en ö frånkopplade en mer vetenskapligt grundad världsbild. I högskoleutbildningar för nya nationalekonomer fästs allt större vikt vid miljöekonomiska perspektiv. Det är viktigt och lovande, om vi på allvar även i Sverige skall kunna styra mot en långsiktigt hållbar utveckling.

Niclas Ihrén