I en debattartikel i dagens DN (22 Juni 2010) skriver Patrik Engellau och Thomas Gür om den bistra sanningen om utvecklingen på arbetsmarknaden. De beskriver hur antalet anställda inom privata sektorn i Sverige legat mer eller mindre konstant kring 3 miljoner sedan femtiotalet, medan antalet anställda inom offentlig sektor fördubblats. Vid sidan av dessa har vi en expanderande tredje sektor, ”utanförskapet”, med idag 1,1 miljoner som står utan arbete. Deras slutsats är att vi på allvar och på djupet behöver se över vilka villkor som behöver ändras för att företagen skall kunna anställa och växa. Eftersom utvecklingen av arbetstillfällen i den privata sektorn stått stilla sedan sextitalet är det uppenbarligen inga små kosmetiska åtgärder som krävs, utan mer radikala grepp.
Jag tror på förbättrade villkor för företagande, men likväl anser jag att debattartikeln är baserad på ett fundamentalt feltänk. Vad artikeln beskriver är en logik helt baserad på tanken om underskottsmarknader, dvs marknader som kan svälja en kraftigt ökad produktion förutsatt att produkterna är ok och att företagen kan nå sina kunder. Översatt till anställda bygger logiken alltså på att bara företagen får villkor som gör att de törs anställa, så kommer det att finnas kunder som köper denna ökade produktion av produkter och tjänster. Att underskottsmarknader skulle vara särskilt vanligt förekommande idag är dock en missuppfattning. Idag är nästan alla marknader överskottsmarknader. Det betyder att utbudet av ”likvärdiga” produkter är stort och att därför priskonkurrensen är hård. Många marknader är mättade och utslagningen av företag, nationellt och internationellt, är stor. Förändrade villkor för företagande ändrar inte på denna obönhörliga logik.
Vad krävs för att företag skall kunna växa idag, på de flesta marknader? Det krävs innovation. Företagen måste erbjuda produkter och tjänster med ett påtagligt större värde än de som redan marknaden är mättad av, och det åstadkommes genom innovation i teknik, processer, affärsmodeller. Bara genom att leverera något annorlunda, något som tillför nytt värde, kan man få kunder att köpa på marknader som annars är mättade.
Men inte heller med innovation är det säkert att marknaden som helhet växer. Innovation bidrar ju i hög utsträckning till produktivitetsökning, vilket vi haft med i snitt ca 6% per år inom tillverkningsindustrin och med 2% per år inom tjänstesektorn under de senaste decennierna. Produktivitetsökning innebär ju att vi kan producera motsvarande volym produkter och tjänster men med mindre åtgång av resurser, inklusive mankraft. Resultatet av produktivitetsökningen kan ju följaktligen bli en minskande privat arbetsmarknad istället för det omvända.
Förutsättningarna för en reell tillväxt i den privata sektorn är alltså förutom innovation, att det framförallt rör sig om innovation och nyskapande inom nya områden. Alltså produkter och tjänster som inte bara levererar motsvarande värden som tidigare produkter och tjänster fast effektivare. Samtidigt måste det ju vara inom områden som vi som konsumenter, företag och samhälle är beredda att betala för. Detta är höga krav i ett post-materiellt samhälle, där vi är påtagligt trötta på överskottet av produkter som vi inte behöver och produkter som inte har någon differentiering relativt alla sina konkurrenter.
Var hittar vi då dessa nischer för nya produkter och tjänster? Jo, det gör vi förstås inom områden där samhället befinner sig i snabb omstöpning i synnerhet kopplat till tekniska landvinningar, till exempel kopplat till grön teknik, energisektorns transformation, transformation av infrastruktur, nästa generations IT- och telekominfrastruktur, vårdsektorns transformation, medicinsk teknik, bioteknik, nanoteknik.
För att generalisera, vi hittar de enda riktiga tillväxtbranscherna inom högteknologiska områden och inom områden starkt kopplade till hållbarhetstransformation, såsom energisystem, infrastruktur, återvinning. Om tillväxtpotentialen är väldigt starkt kopplad till enskilda branscher, är det då generella ”åtgärder för företagande” som är lösningen? Eller är det snarare, å ena sidan, branschspecifika behov kring innovationssystem, kluster, forskningssamverkan som krävs? Och å andra sidan, åtgärder som skapar förutsättningar för infrastrukturell transformation inom energisektorn och energiintensiva branscher, såsom skatteväxling, standarder och regelverk inom energieffektivisering m m som behövs?
Jag vet vad jag tror på.
In my previous post about a vision for a thrivable future, I received the question from a friend, how such a vision can be created and by whom. I answered that I believe the engagement and the fluid, democratic possibilities of the social media will have an important role in creating the vision. "Clearly, this vision should not be formulated with nation states and borders as a starting point. It has to fluid, borderless and participatory, which happen to be interesting aspects of social media."
Today, someone on twitter forwarded this important article. I lost track of who forwarded it. Someone deserves a thank you, it is a very interesting piece!
The article touches on what I was referring to above, about the fantastic power in the decentralised web of social networks. Through the article above I realize that what I am really looking for is collective intelligence. I am thrilled by the perspective introduced in the article, that twitter and similar tools allow us collectively to emulate the function of a brain, through synapses and neurons. A meta brain.
"I think there is a world market for maybe five computers." is a famous quote by Thomas Watson, former Chairman Of IBM in 1943. We have seen Watson proved wrong, as the world is increasingly populated by more and more computers. The interesting development is that the computers are soon all to be connected over the net. They interact more and more, and the functionality is increasingly network based. What used to be many discrete computers are increasingly working together as one big machine, however decentralised and distributed. With the next generation social network tools we will be able to work together symbiotically with the big machine to form one giant meta brain, with immense capabilities for aggregate thoughts. In this perspective it also becomes clear that we have only started to explore the potential of collective human computer interaction, and the future of learning and science.
The use of the big machine and the meta brain obviously lies far beyond our formal democratic processes. The question arises, how can we use this to mobilize for, and to build a better society of tomorrow also in the formal sense?