Debatt: Hållbarhetsredovisning allt annat än en grön fluga

Publicerat i CSR i Praktiken 2012-01-25

Hållbarhetsrapportering är här för att stanna. Risken för att de bara representerar ett spel för gallerierna är mycket litet i en värld där transparens är nyckeln till trovärdighet, skriver Niclas Ihrén. Håller du med eller har du en helt annan åsikt? Dela med dig av din syn efter artikeln.
I senaste numret av Miljörapporten kritiserar Claes Sjöberg hållbarhetsredovisning enligt GRI. Han skriver att rapportering har ”tveksam nytta” och att ”fokus måste röra den egna verksamheten, att effektivisera användningen av energi och minska det ekologiska fotavtrycket”.

Det är lätt att tycka att denna inställning är sympatisk, men hur väl rimmar den egentligen med verkligheten? Behovet av att minska ekologiskt fotavtryck och energianvändning för att komma närmare en hållbar utveckling har varit välkänt mycket länge. Alltför lite har hänt. Konsekvensen av detta är att alltfler intressenter, från konsumenter till företag, lagstiftare och intresseorganisationer kräver allt högre transparens kring vad företag och andra organisationer faktiskt gör. Toleransen för ”green wash” blir allt lägre. Tydliga mål, handlingsplaner och uppföljning efterfrågas.

Denna utveckling går igen i allt ifrån EU-kommissionens nya meddelande där man skärper tonen kring CSR, till Ruggie’s Guiding Principles, ”Protect, Respect, Remedy” eller till det faktum att allt fler stora investerare ansluter sig till PRI (Principles for Responsible Investments) och filtrerar sina investeringar genom olika hållbarhetskriterier.

Även om konsulterna självfallet ser intressanta affärer i att hjälpa företag med deras rapportering, så är det knappast konsulterna som är grunden till den utveckling vi ser.  Det är istället den enkla logiken, ”what gets measured, gets done”. När företag och andra organisationer är mer transparenta kring sitt hållbarhetsarbete så har det också en accelererande effekt på det faktiska förändringsarbetet i organisationen – eftersom det är vad som efterfrågas.

De system vi använder för att styra, följa upp och rapportera miljö- och hållbarhetsarbete har utvecklats mycket under de senaste åren, och likväl är det tydligt att de ännu är fulla av brister. ISO 14000 har till exempel fortfarande sin grund i en förlegad ”end-of-pipe” syn på miljöfrågor där utsläpp från en anläggning är det primära, snarare än livscykelperspektiv.  GRI har haft en överfokusering på rapportkvalitet och de parametrar som är generiska och lika för alla verksamheter, snarare än de som mäter själva kärnverksamheten.  CDP (Carbon Disclosure Project) har haft formulär som kräver dubbelrapportering och har premierat ”uppsatsskrivning”. Dessa uppenbara svagheter betyder förstås inte att systemen är meningslösa, men de betyder att vi kommer att få se en fortsatt utveckling av systemen mot ökad och mer effektiv transparens.

Hållbarhetsfrågorna är vår tids ödesfrågor. Det är helt nödvändigt att vi lyckas få grepp om dessa komplexa frågor för att skapa en utveckling med positiva förutsättningar också för kommande generationer.  Denna utveckling kommer att kräva allt högre transparens och därmed rapportering, det tror jag även Claes Sjöberg inser.