Niclas Ihrén: Hållbar utveckling – visioner eller realpolitik?
Publicerad i CSR i Praktiken 2012-03-08
Vi har passerat stadiet när vi frågade oss om hållbar utveckling var värt att satsa på - idag pratar alla istället om vad som ska göras. Men när det gäller att ta beslut om olika lösningar pekar Niclas Ihrén ut tre tydliga grupper av aktörer.
Att vi har gigantiska utmaningar för att uppnå hållbar utveckling, det vet de flesta idag. Kanske vet man inte riktigt hur alla olika frågor kring klimat, vatten, biodiversitet, råvaror, matproduktion, fattigdom, svält, korruption, mänskliga rättigheter och ett havererande finansiellt system hänger samman, men på det stora hela har många ändå greppat att alla dessa frågor hänger samman.
Denna medvetenhet har spritt sig så pass att riskerna hanteras strategiskt av såväl regeringar som alla större företag och förstås av många organisationer. Vi har kommit förbi frågan ”om” vi behöver göra något. Fokus ligger istället på ”vad” som skall göras – och ansvariga för att driva detta finns runt om i samhället. Men när det sedan gäller att föra lösningarna mot beslut så skiljer sig de tongivande i tre läger.
Den första gruppen, som är den minsta av de tre, skulle jag vilja kalla de analytiska visionärerna. Detta är personer som har skapat sig en bild av hur komplexet av hållbarhetsfrågor hänger samman och som tar utgångspunkt i vad vi MÅSTE göra för att skapa ett hållbart samhälle. Då är det inte små förändringar vi talar om. Vår konsumtion, vårt finansiella system, hela samhällets grundkonstruktion måste göras om. Vissa är försiktiga i formuleringarna, men här hittar jag inflytelserika intellektuella som Johan Rockström, David Jonstad, Stefan Edman, och internationellt till exempel Tim Jackson, Paul Gilding, Bill McKibben och Jim Hansen.
Den andra gruppen som är betydligt större kan vi kalla för realpolitikerna. Dessa kan ha gjort samma analys som de analytiska visionärerna eller inte. Deras utgångspunkt är likafullt inte vad som behöver göras, utan vad som är möjligt att göra utifrån dagens politiska och ekonomiska realiteter. De extrapolerar alltså därifrån vi är, oavsett om det har förutsättningar att lösa de utmaningar vi står inför eller inte. Här hittar vi flertalet av såväl våra företagsledare och våra politiker.
Det är ju inte så konstigt, eftersom de är tillsatta just på kortsiktiga mandat. De skall åstadkomma bästa möjliga just nu – inte primärt rädda kommande generationer. I regeringen placerar jag såväl Anders Borg, Fredrik Reinfeldt och Lena Ek i denna grupp. I näringslivet till exempel Daniel Sachs på Proventus, Jens Spendrup, Michael Wolf på Swedbank, Åsa Domeij på Axfood, Pär Larshans på Max Hamburgare. Hos tankesmedjorna till exempel Martin Ådahl på Fores och Allan Larsson på Global Utmaning.
Den tredje gruppen är de ignoranta opportunisterna. Här finner vi dem som ser utmaningarna men tittar åt andra hållet, samt dem som inte begriper någonting alls. Tyvärr måste jag meddela att denna grupp fortfarande är skrämmande stor. Kanske störst av alla grupperna. Här finner vi personer som aldrig tar frasen ”hållbar utveckling” i sin mun om inte någon stoppar den där med våld. Här hittar vi många som arbetar konsekvent med att motverka hållbar utveckling i det de håller på med. Vissa är upplysta, men utpräglade egoister. Andra är inskränkta. Ibland kan skillnaden vara hårfin. Av finkänslighet pekar jag inte på personer här, men det är ju inte så svårt att hitta till exempel några riskkapitalbolag, investmentbanker och även något gruvföretag som tycks agera utifrån dessa principer.
Vilken utgångspunkt av dessa tre är då den rätta för oss som tvekar? I grunden är detta en fråga såväl om värderingar som om världsbild. Det finns inga absoluta svar – men det finns en rörelse. När några av de ignoranta opportunisterna ansluter sig till realpolitikerna så ökar kritisk massa där, och fler lösningar blir möjliga. Ju färre ignoranta opportunister vi har kvar, desto mer kan vi alltså åstadkomma. Likaså gör övergångar från realpolitikerna till de analytiska visonärerna att de riktigt långsiktiga och visionära lösningarna kommer närmare det genomförbara.
För det skall vi ha riktigt klart för oss – kurvorna fortsätter att accelerera åt fel håll, trots allt vad realpolitikerna åstadkommer i form av goda lösningar i näringsliv och regeringar. Skall vi på allvar närma oss hållbar utveckling så måste fler på allvar söka de långsiktigt hållbara lösningarna och vara beredda att betala priset som analytiska visionärer.